Uppdateringsfrekvensen här är ungefär lika hög som Andreas Kleerup var i Nyhetsmorgon. Fast tvärtom.
Det ska det bli ändring på! När jag för ett par dagar sedan sovrade igenom gamla backupmappar på min dator, hittade jag en med det ytterst glamourösa namnet "Skolarbeten". Och där fanns det lite roligt och mycket tråkigt ska ni veta vänner, men den obestridliga höjdpunkten var "Berättelsen om mig själv av mig själv". Den skrevs någon gång under oklar årskurs i gymnasiet, och belönades, oerhört välförtjänt, med ett stabilt MVG och en snabb guldstjärna i kanten.
Så den kan ni få läsa om ni vill. Stor jävla varning för lång (och möjligen ointressant) text, men någon kanske är intresserad. Såhär såg min barndom ut - om än något förskönad på sina ställen.
(reserverar mig för en del språkliga konstigheter, det finns saker jag skulle vilja ändra på nu men jag publicerar nothing but the truth!)--------------------------------------------------------------------------------------------
På min tvåårsdag dunkade jag huvudet i matbordet när jag och min familj spenderade sommaren på Bornholm. Jag fick helt enkelt nog av att vänta på tårtan.
Precis som mycket annat under min barndom har jag egentligen ingen aning ifall det stämmer eller inte utan det har mina föräldrar berättat. Kanske kommer jag inte ihåg det just på grund utav smällen, men jag gillar tanken på att mitt sinne eller i alla fall mitt minne blivit svagt för att jag dunkat mitt eget huvud med en besinningslös kraft i ett matbord i protest mot att jag inte fick tårta när jag ville ha tårta.
Så jag lutar mig tillbaka och hoppas att det är sant och skriver en berättelse om min barndom.
Jag föddes i Varberg den tredje juli 1991. Det tror jag faktiskt på eftersom det står i diverse dokument vars seriositet knappast kan ifrågasättas. Ibland har dock min konspiratoriska ådra gjort sig påmind och bestämt hävdat att mina föräldrar ljugit om det där med. Det är bara motivet jag inte riktigt kan komma på, varför de skulle hitta på min födelsedag och min födelseort.
Hur som helst. Mina första år som människa spenderade jag i Kungsbacka, vilket kan verka ganska tråkigt. Jag bodde inte i något flashigt hus i USA i tre år för att min pappa blivit anställd som Bill Gates högra hand, och jag hade heller ingen hudsjukdom som gjorde att mina föräldrar mer eller mindre var tvungna att flytta till Dominikanska Republiken för att jag skulle kunna överleva. Jag har bott i Kungsbacka i hela mitt liv vilket varken låter, är eller var särskilt spännande.
Men väl tryggt och säkert.
Som många andra unga pojkar drabbades jag tidigt av en hämningslös kärlek till fotboll. Jag tror det var runt VM 1998 som jag fastnade på allvar, även om mina föräldrars tidigaste minne vad gäller mig och fotboll troligen sträcker sig ytterligare fyra år tillbaka i tiden.
Det var VM då också, i USA. Det var där och då som Sverige gjorde sin starkaste insats i en stor fotbollsturnering i modern tid. Det var där och då det svenska folket förälskade sig i Ravelli, Brolin, Dahlin och allt vad de hette och förhoppningsvis heter. På grund av tidsskillnaderna spelades alla mästerskapsmatcherna mitt i natten svensk tid, vilket jag gissar lär ha lett till fler sjukskrivningar än vad en eventuell svininfluensapandemi skulle göra. Min pappa hade dock inga sådana problem, han behövde inte vara sjuk. Det skötte faktiskt jag, som det omtänksamma barn jag redan då var, alldeles utmärkt åt honom.
När jag var liten hade jag nämligen enorma problem med krupp. Det fanns inga gränser för hur ofta jag drabbades av krupp och hur svår krupp jag drabbades av, så under de här sena VM-nätterna fick min pappa stå ut med mitt flämtande och mitt hostande och mina andningssvårigheter. Samtidigt fick han ställa upp med vattenhämtande och peptalk om att jag skulle hålla armarna över huvudet för att kunna andas lättare. Han sörjde nog inte något vidare över det dock – hur skulle någon arbetsgivare kunna vara så känslokall att han eller hon nekade en förälder att vara hemma och vaka över sitt barn med andningssvårigheter?
Precis. En win-win-situation.
Ett år innan Sveriges VM-brons föddes min lillebror. Gissningsvis var det inte lika stort för Sveriges befolkning och Sverige som land som bronset, och det kan man ju förstå. Jag har i alla fall vaga minnen av hur min pappa, jag och min äldre bror besökte mamma på sjukhuset och hade köpt med oss nybakta donuts efter ett Göteborgsbesök, samtidigt som jag fått nya skor. Storleken är jag osäker på men om jag inte minns helt fel var det ett par Adidas. Redan då visste jag vad som var the next big thing alltså.
Som de flesta andra barnen började jag skolan i sexårsåldern. Det är bara ungefär fem minuters gångväg från mitt hus till Hedeskolan, som skolan hette, och efter att min mamma följt mig dit de första dagarna fick jag efter ett tag istället slå följe med min äldre bror som gick på samma skola. Det måste varit otroligt enerverande för honom att gå och släpa på sin yngre bror till skolan dag in och dag ut, för jag tror mig veta att jag gick ganska om inte väldigt långsamt och var tämligen nyfiken på så sätt att jag gärna stannade en stund och beundrade djur och växtlighet. Lite som tjuren Ferdinand och blommorna skulle man kunna säga, fast jag tyckte mer om stenar och småkryp än blommor och träd. Det var inte sällan jag kände mig tvungen att rädda diverse myror från allt ont i världen genom att plocka upp dem från asfalten och låta dem börja krypa på min hand och upp längs armen och vidare in i min tröja. Var de sen tog vägen har jag fortfarande ingen aning om.
Kanske visar det sig någon dag.
Jag var väldigt ambitiös i skolan när jag var liten. Glömde aldrig en läxa och kom definitivt aldrig för sent till en lektion. Man skulle kunna säga att jag var definitionen av en mönsterelev. Mitt bästa och egentligen enda minne från mina tre skolår var i tvåan då jag lyckades lösa en matematikuppgift utan att läraren innan gått igenom hur man skulle lösa den. Jag lyckades räkna ut hur många rutor som fanns i ett rutsystem trots att en bil var målad över ungefär hälften av rutorna i mitten – det var ju bara att multiplicera antalet rutor i bredd med antalet rutor i längd. Inga konstigheter alls. Lärarinnan, Gunilla, blev mäkta imponerad.
På Hedeskolan gick inte barnen i separata klasser beroende på årskurs, utan istället gick 0-2 och 3-5 ihop. Första dagen i trean, där jag alltså skulle gå med fyror och femmor för första gången, blev en riktig skräckupplevelse. På den första rasten spelade vi fotboll och jag tänkte att det redan nu var bäst att visa vad man gick för så man slapp bli vald sist på de vida omtalade väljarlekarna innan varje rast. Sagt och gjort – jag bjöd på en snurrfint så fort jag fick bollen. Tyvärr gick det inte särskilt bra. Jag snurrade, men jag snurrade på något sätt fel och trampade och snubblade på bollen så att jag ramlade bakåt och slog bakhuvudet i asfalten. Blodet forsade och min mamma fick efter en stund hos skolsköterskan komma och hämta mig och så var den skoldagen över.
Jag fortsatte med mina snurrfinter genom hela trean. Med bättre resultat.
Utanför skolan var det idrott i allmänhet och fotboll i synnerhet som gällde. När jag var sex år började jag spela i Tölö IF och jag förblev klubben trogen fram tills jag var 16 år gammal. Men fotbollen spelades inte bara i Tölö IF, framförallt var det spontanfotboll på bostadsområdets högst tvivelaktiga gräsplan (som mer bestod utav sand) som fanns på dagordningen de flesta eftermiddarna. Allt som oftast sprang jag runt med min bortatröja från IFK Göteborg, orange, som blev sådär härligt nopprig på grund av allt slitage som tröjor av sådant material lätt blir. Jag sprang och passade och sköt med och på mina grannkompisar och ibland kommenterade vi till och med matcherna medan vi spelade.
Den granne jag umgicks mest med hette Kristoffer. Vi brukade inte sällan glida ner till gräsplanen själva, med boll och målvaktshandskar, och sedan turas om att stå i mål och turas om att skjuta. Killen som sköt var också kommentator – ofta låtsades vi att det var riktiga EM- eller VM-matcher som spelades – och bestämde vilket fiktivt lag som anföll, vilket i efterhand kan tyckas ganska absurt med tanke på att samma kille helt kunde bestämma utgången av matchen. Trots det var det ett enormt allvar i den här lekformen, vi tillverkade spelprogram och förde in resultat och försökte genom våra matcher förutse vilka som skulle vinna det verkliga slutspelet.
Vi fick aldrig rätt.
När det inte spelades fotboll var det istället bandy det handlade om. Ibland med inlines men oftast med skor, på gatan mellan kedjehusen. Min i vanliga fall inte alltför händiga pappa lyckades mirakulöst nog snickra ihop två målburar i lagom storlek, och nere på gatan spelade vi sedan timmar i sträck. Det var hårda tag, inte sällan kom man in i huset med uppskrapade knän efter tacklingar och med blåmärken efter skott som man frivilligt eller ofrivilligt blockerat med sin kropp.
Jag skulle överdriva om jag sa att mamma blev förtjust.
Vinnarinstinkten frodades, det handlade i väldigt stor grad om att inte ge upp. Hur hostig och förkyld och snorig man än var varken ville eller kunde man sluta spela, det fanns ingen tid för vila och ingen tid att känna efter om man hade ont förrän mamma ropade att det var matdags.
Jag älskade hamburgare och hatade fiskbullar. Så är det fortfarande.
Var det inte idrott det utövades så var det Pokémon-kort och Gogos det lektes med eller Gameboy och Nintendo 64 det spelades på. Framförallt Pokémon och Pokémon-kort var en enorm fluga, det var kort som skulle köpas och kort som skulle bytas och det var Gameboy-spel och det var TV-program och det var mjukisdjur och det ena med det tredje. Jag svalde alltihop med hull och hår och köpte kopiösa mängder kort. Jag ville ha Zapdos och Charizard och Blastoise och väldiga summor pengar slösades på hela ofoget. Lyckan när jag till slut fick Charizard i ett paket var fullständig, som ett rus, det vägde upp all besvikelse jag tidigare upplevt när jag i vanlig ordning bara fick skitna Pidgeys eller energikort till min samling.
Till slut insåg jag och min kompis Kristoffer vilket kommersiellt ofog det här med Pokémon-kort utvecklades till - så vi tog saken i egna händer. Internet var nytt, dyrt och långsamt, men ibland hade man turen att bli tillåten att surfa runt på högst okänd mark. De härliga uppringningssignalerna datorn gav ifrån sig vid anslutning var episka. Så där surfade vi in, jag och Kristoffer, och letade upp sällsynta japanska Pokémon-kort som vi sedan skrev ut på fint, blankt papper som min pappa tagit hem från sitt jobb. De sällsynta korten limmade vi rätt över på ett skitet energikort och vips hade vi ett kort som väldigt få andra svenskar hade. Vi insåg möjligheterna och började byta dessa kort mot vad som egentligen var bättre kort som våra syskon hade i sin samling. Till slut sålde jag hela min Pokémon-samling till min lillebror för ett rejält ockerpris och med det var min absoluta barndom slut, inbillar jag mig.
Pokémon-korten var ett fenomen i vår tid. Att sitta såhär och tänka tillbaka på och reflektera över vad som egentligen var min tid känns väldigt vuxet.
Jag tror att jag har blivit vuxen. Att jag har tagit steget.
