Den här helgen har mest gått åt till att försöka kriga tillbaka min minst sagt havererade dygnsrytm till acceptabel.
I fredags vid 19-tiden verkade en fem-timmars powernap som en sund idé, vilket givetvis resulterade i en totalt sömnlös natt. Bestämde mig sedan för att försöka klara mig på det fram till åtminstone 23-23.30 någon gång på lördagen för att det trots allt inte är skitglammigt att vakna på småtimmarna och sedan gå runt som en zombie och kämpa mot ögongruset hela eftermiddagen.
Hur det gick? Som vanligt i mitt och John Blunds förhållande fungerade det inte alls. "Det är inte dig det är fel på", sa jag till honom, "det är mig".
Igår var jag så jävla trött att jag somnade ifrån sista kvarten på Manchester United-Tottenham och missade hela Milan-Juventus. Vaknade strax efter klockan ett med ett stökigt kök och ett snabbt tuggummi på nattduksbordet som jag på oklart mirakulöst sätt lyckats få ur mig innan jag somnade (orkar inte skriva om den här meningen, men det var alltså tuggummit jag fått ur mig innan jag somnade och inte nattduksbordet...).
Men sedan somnade jag faktiskt igen vid 03-tiden. Och lyckades, visserligen efter att ha vaknat med jämna mellanrum pga urineringsbehov och efterfester, att inte vakna förrän 12. Så många timmar har jag nog inte sovit totalt över ett dygn sedan kickbikes var hippt.
Jag och Mr. Blund reparerar sakteliga vårt förhållande, skulle man kunna säga. Men jag tvivlar på att det kommer hålla i längden. Det brukar inte göra det...
Haha, blir lite så ibland. Det är bara de hårdaste av de hårda som klarar att dra en all-nighter och hålla ut till nästa kväll :P
SvaraRaderaSjälv har jag inte gjort annat än sovit i helgen, känns det som, så jag fick kompensera inatt med typ 3 timmars sömn.