Det finns få ljud som får känslorna att svalla på samma sätt det där VMA-alarmet som drar igång ett par gånger om året. Det var dags igen i måndags, vilket ni säkert uppmärksammade allesammans, och det var vad som väckte mig från min välbehövliga powernap.
Jag vaknar med ett ryck, det är alltid samma process som gäller när sirenen drar igång. Mina aktioner följer samma mönster, oavsett om det är mars, juni, september eller december: jag hör ljudet, jag lokaliserar det, jag känner igen det, jag förstår vad det är. Den ordningen.
Sedan kommer förtvivlan. Ångesten. Hopplösheten, desperationen. Allt på en och samma gång. Det är kört, tänker jag, Ryssen är på ingång, han kommer för att förgöra Vårat Stolta Svea Rike. För att tvinga samtliga att bära fula kommunistmössor och äta kaviar till middag. Annars? Arbetsläger. Gaskammare. Avrättning.
Jag funderar på hur jag ska slippa undan. Hur dum jag varit som inte letat genom trapphuset efter ett hemligt skyddsrum. Hur ansvarslös jag varit och hur jag tagit allt för givet. Ryssen? HA! Inte kan väl han...? Nej. Han kommer inte hit. Väl? Så resonerade jag, och nu får jag betala priset, Ryssen är på ingång.
Sedan hör jag den längre signalen. Den som förkunnar att allt är över. Att det bara var ett test för att se att utrustningen fungerade. Jag kan slappna av; Ryssen har inte tagit över Vårat Stolta Svea Rike, åtminstone inte än.
Desperationen släpper och livet leker. Jag letar efter ett skyddsrum.
Man vet ju aldrig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar