Den här gången har jag faktiskt något att skylla bloggstiltjen på. Min måndag, tisdag och halva onsdag spenderas långt från 2000-talet och civilisationen: jag var i Dalarna. Längre norrut än jag någonsin varit, vilket människor ofta tycker är konstigt. HAR HAN INTE VARIT I SÄLEN PÅ SKIDSEMESTER? INTE ÅRE HELLER? VA? HAHAHA! Svennebanan.
Så inför resan med mina kära kompizar Niklas och Malin (vi skulle till Niklas BERYKTADE HEMBY med ett kortare stopp i Leksand) var mina förväntningar enorma. Äntligen skulle jag få se isbjörnar och älgar och hämta vatten i brunnar och sakna mobiltäckning. Så blev det inte.
Måndagskvällen var hemsk. Det kan verka provocerande och respektlöst mot andra att säga det, men minuterna mellan 21.00-21.45 var antagligen de värsta i mitt liv. Jag tvingades följa första halvlek av Man United-Arsenal via Twitter, bloggar, SMS och Livescore. Med en telefon med 20% batteri kvar.
I efterhand förstod jag att jag inte missade särskilt mycket. Men känslan av maktlöshet (framför TV:n kan man åtminstone SE vad som händer och behöver inte vänta på en text med minst en minuts fördröjning) var enorm. Jag satt ensam på en restaurang där bara ägaren (som inte var där) fick sätta igång TV:n. Jag försökte dränka mina sorger med öl och fläskfilépasta men egentligen ville jag gråta. Vad fan gjorde jag i Dalarna?
Det blev bättre på tisdagen. Vi åkte skoter och fiskade och det var fint men kallt.
Den största lärdomen jag drar med mig är dock att mobiltäckning faktiskt existerar även norr om Västerås och att isbjörnar i Dalarna inte verkar vara särskilt vanligt för vi såg då inga. Misslyckandet totalt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar